Brew – Control

Det går inflation i antalet bluesrockiga band just nu. De står alla med 70-talesinfluensenserna upp till halsen. Någon använder begreppet “retrorock”. Som om nu inte all rock skulle vara just retro… The Brew är ett av dessa band, fast aningen vassare än många andra.

The Brew kan kallas för en klassisk brittisk powertrio. De spelar svintight rocknroll, med bluesen i botten. Ibland med drag av jazz, soul, psykedelia och kanske lite Pink Floyd. Nu finns det säkert hundratals band som skulle kunna beskrivas på samma sätt. The Brew står dock ut ur mängden då de känns betydligt mer levande och organiska än en del övriga. De får sin musik att låta självklar och okonstlad, samtidigt spännande och komplex.

Control är fjärde fullängdsalbumet och består av XX minuter lysande musik fördelat över tio spår. Samtliga med titlar tagna från knapparna på en fjärrkontroll (eller telefon eller vad du nu lyssnar genom). Det gör att fokus hamnar på albumet och dess helhet framför individuella låtar. Ett koncept jag gillar, och som passar utmärkt då Control inte innehåller en enda filler.

Jag vågar mig påstå att The Brew tillhör toppskikten inom genren (retrorock?!), och Control är en platta som kommer att hänga med mig länge.

  • Release: 20 februari 2014 (Jazzhaus Records)
  • Betyg: ★★★★☆ 


Takida – All Turns Red

Jag vill tycka illa om Takida. Lite för att jag förväntas göra det, inte minst av mig själv, trots att jag sällan låter mig påverkas av vad andra tycker om mina åsikter. Samtidigt vill jag gilla Takida. Dels för visa att jag inte bryr mig det minsta om vad jag förväntas tycka, men mest för viljan att kunna lyssna på musik förutsättningslöst och öppensinnat. Men när allt väl ställs på sin spets så tycker jag faktiskt illa om Takida för att det är ett riktigt uselt band som spelar själlös musik, totalt oförmögen att beröra över huvud taget.

Nu inleds Nya All Is Red med helt okej simpelt men stegrande riff. När Robert Petterssons sång ganska snabbt dyker upp är det dock tydligt att han inte är mycket till rockvokalist. Det ges en känsla av att inte lyckas nå fram till de tänkta melodierna. Utrycket blir i stället helt befriat från alla former av känslor. Refrängen har vi dessutom hört tidigare. I Am The World är inte mer än ett sämre försök att låta som Metallica anno 1996. Skivan är aningen tyngre än vad Takida tidigare har varit, det är i alla fall något som klär dem bra.

Samtidigt tycker jag att saker och ting, inte minst musik, måste kunna bedömmas utifrån vad det faktiskt är. I det här fallet urvattnad rock avsedd att fungera i kommersiell radio. Där möter Takida förväntningarna, och All Is Red lyckas i högsta grad leva upp till sitt syfte. Ett eller två spår lär säkert hamna i hög rotation.

Faktum är att jag lyssnar på skivan nu när jag skriver detta. Det är något jag sällan gör, jag finner det helt enkelt svårt att göra just de två sakerna samtidigt. Vilket kanske snarare säger ett och annat om min simultanförmåga, vad vet jag… Takida stjäl dock ingen uppmärksamhet, utan finns bara där i bakgrunden. Behagligt i sammanhanget, förvisso, och tyvärr är det säkert så allt fler människor konsumerar musik idag. Som något flyktigt som mest bara är där någonstans, utan att störa det du egentligen sysslar med just då. Tack Takida. Ridå.

  • Release: 12 mars 2014 (Universal)
  • Betyg: ★☆☆☆☆ 

Black Trip – Goin’ Under

Det första som slår mig när jag lyssnar på Black Trips Goin’ Under är hur svårt soundet är att beskriva utan att namedroppa andra band åt höger och vänster. Det skulle vara att göra det enkelt för sig. I stället nöjer jag mig med att säga att det låter väldigt brittiskt, så som brittisk hårdrock lät i skarven mellan 70- och 80-tal. Egentligen ligger nog “hård rock” närmare verkligheten. Lite som hårdrock innan hårdrock tog steget fullt ut och blev hårdrock. Bara hård rock, så som den lät innan begreppet “New Wave Of British Heavy Metal” myntades.

Och vilken platta Goin’ Under är! Med bara åtta låtar som tillsammans klockar in på dryga halvtimman finns det inget utrymme för överflödigheter. Black Trip ger oss ett kort och effektivt album, som håller både jämn nivå och hög kvalitet. Och jag gillar vad jag hör! Med knastertorra tvillinggitarrer och en kanonsångare i Joseph Tholl (Enforcer, CC Company) andas hela (icke-)produktionen värme och analog dynamik.

Goin’ Under har hyllats och hypats i oändlighet i tidningar, tidskrifter och på nätet. Med all rätt, det här är i mina öron en av förra årets bästa skivor, inget snack om den saken.

  • Betyg: ★★★★☆ 

  • Release: 23 oktober 2013 (Threeman / Playground)

Sister – Disguised Vultures

Sleazerock i blackmetaldrapering. Det är ett i teorin intressant, och provocerande, grepp att kombinera två såväl musikaliska som ideologiska ytterligheter. Problemet är att det i verkligheten inte håller riktigt hela vägen ut. Skrapar man lite på den till synes hårda ytan visar sig Disguised Vultures inte bestå av mer än ett gäng generiska bra sleazelåtar omgivna av ordentligt med ilsket fluff. Medryckande och allsångsvänligt, javisst, men inte på långa vägar fyllda av den substans Sister helst vill ge sken av.

Sister är arga. På allt. Hela tiden. Ingen vet riktigt varför. Den attityden hamnar genast i konflikt med vissa av de mer partyglada låtarna. Då är det oklart vilket band Sister vill vara. De övertygar inte riktigt, och trovärdigheten hamnar bakom ett diffust identitetsökande.

Disguised Vultures ges ändå klart godkänt. Det är en på många andra sätt en högst tillfredställande platta, som trots att många låtar är stöpta i samma form till större del består av välproducerat och starkt material. Soundet är rått och brutalt, samtidigt som det lyckas låta fräscht och ganska slick på en och samma gång.

  • Release: 27 januari 2014 (Metal Blade Records)
  • Betyg: ★★½☆☆ 

Mustasch – Thank You For The Demon

Endast en halvminut in i inledande Feared And Hated står det klart att Mustaschs nionde album Thank You For The Demon är bra mycket bättre än jag väntat mig. Det visar sig vara en urstark hårdrockplatta, tveklöst den bästa göteborgarna spelat in på väldigt länge.

Föregångaren, två år gamla Sounds Like Hell, Looks Like Heaven, lät mest som ett identitetslöst famlande efter att låta som sig själva – generiskt, oinspirerat och utan både udd och talang. I kombination med den mindre imponerande insatsen i fjolårets melodifestival betraktade i alla fall jag Mustasch som uträknade föredettingar. Helt slut, utan något mer att komma med. Tills nu. Ralf Gyllenhammar visar att han trots allt fortfarande vet var skåpet ska stå. Det trodde jag inte.

Thank You For The Demon är bättre på alla sätt och vis. Det är tydligt att det lagts ner mycket tid på låtar och arrangemang. Det mesta känns genomtänkt och genomarbetat, med mer fokus på melodier än tidigare. Stor styrka ligger i de självrannsakande texterna. De är ärliga och uppriktiga, och utan allt för högtravande omskrivningar. Mustasch, som ibland kan vara lite väl brötiga, blir istället väldigt personliga. Jag trivs.

Nu finns här förvisso även ett par dalar. Främst I Hate To Dance, som med sitt programmerade discobeat lyckas dra ner helheten. Viljan att exprimentera med genrer i all ära, men här fungerar det inte alls. Den röda tråden försvinner, och därmed känslan av konsekvens.

Bäst är öppningen, tillika singeln, Feared And Hated, titelspåret Thank You For The Demon, den lite progressiva semiballaden All My Life, och till sist den avslutande och akustiska Don’t Want To Be Who I Am.

  • Release: 15 januari 2014 (Gain Entertainment / Sony Music)
  • Betyg: ★★★½☆