Aerosmith – Music From Another Dimension!

När Aerosmith efter åtta års albumtystnad återvänder till skivhyllorna med Music from Another Dimension svarar jag med en tillbakahållen gäspning. Inte för att det är direkt dåligt, utan för att det låter så konstruerat och förutsägbart. Lite som om någon suttit med kalkylen för hur man skapar en klassisk Aerosmithplatta i högsta hugg.

Efter ett snyggt men överflödigt intro dundrar Luv XX igång med ett tungt 70-talsgung. Oh Yeah hänger på i samma stil. Tyvärr gör avsaknaden av rejäla refränger att det faller ganska omgående. Jag börjar undra varför jag inte lika gärna slänger på Toys In The Attic, eller Rocks, eller Pump, eller…

Tredje spåret Beautiful börjar som lite schysst funkig rock vilket havererar i en smörig kladdrefräng redan efter 30 sekunder. Snacka om att den gick över huvudet. Tell Me är plattans första (ja, det kommer fler) regelrätta ballad, och den är ett ordentligt botennapp. Jag kan inte med ord beskriva hur usel Tell Me är.

Jag ska inte tråka ut er (läs: mig själv) genom att systematiskt gå igenom Music From Another Dimensions samtliga 15 alldeles för många låtar. Den som trots allt är intresserad kan ju läsa ovanstående stycken tre gånger till eller så.

Nu missar ju självkart inte Aerosmith målet helt och hållet. Street Jesus och Lover Alot är utmärkta exempel på den 70-talshårdrock som hela Music From Another Dimension borde bestå av. Frågan är ju varför halva skivan måste fungera som transportsträcka dit?

2 thoughts on “Aerosmith – Music From Another Dimension!

  1. Du är hård här LetItBleed. Problemet med Aerosmith som studio band är att inte vet vart de ska fokusera sitt skrivande. Som jag ser har de tre val:

    1. Försöka hitta nästa “hit” al’a I Don’t Want To Miss A Thing och återgå till toppen. Problemet här är att den låten kom för 15 år sedan och de som berördes mest med den låten har vuxit upp och många lyssnar inte på bandet utöver enstaka hits idag dvs. Att nå den framgången igen kommer bli svårt. Ny klassisk rock idag är inte lika relevant som den borde vara oavsett om det är amerikans bäst säljande band eller något halvkänt 80-tals band.
    2. Att föra bandet “framåt”. Efter att hittat hem musikaliskt med Get Your Wings och senare Permanent Vacation. Har bandet misslyckats, i mina ögon, att föra sitt sound till en tredje intressant plats. “Just Push Play” var ett försök och blev, enligt mig, deras sämsta skiva. Det som var bra var pop-betonade låtarna och balladerna. De “moderna” rockarna gick in i ett öra och ut ett annat.
    3. Vara glada över deras tidigare framgångar, sumpa allt det moderna och bara köra på som de gör live. Live-Aerosmith och Studio-Aerosmith är som dag och natt. Vi har hur många Aerosmith-ballader nu och pop-publiken bryr sig inte bandet längre utan det är dags att göra något för de klassiska rockarna. Gubbarna/Gummorna som hängt med sedan 70-talet och de andra som upptäckt hur bra skivor som Rocks verkligen (en av min absoluta favoritskivor). Lite sväng, råare produktion, låtar på 3-4 minuter.. Att återfånga 70-talets sound kan bli svårt, men jag tror de kan få fram något riktigt bra ändå.

    Music From Another Dimension är ett ordentligt försök att säga “glöm inte bort oss”. Gillar man Get A Grip och framåt-Aerosmith tycker jag inte den sviker. Tyvärr fastnar de i sina gamla vägar väl mycket. Singeln “What Could Have Been Love” borde ge ballad-älskarna sin dos, men den bidrar i princip ingenting till bandets katalog. När man i framtiden kommer lyssna på en Aerosmith-ballad finns det MÅNGA som kommer väljas framför den. LUV XX börjar lovande men kommer ingenstans och blir rent utav tråkigt. Hade den varit 2 minuter hade den var godkänd, men fem minuter blir för mycket. Ett väldigt dålig start på skivan. Skivans styrka, enligt mig, är de låtarna där de inte försöker hitta nästa hit. Out Go The Lights och (bonusskivans) Up On A Mountain tycker jag är riktigt sköna. De låter som klassiska Aerosmith-gunget. Balladen “Another Last Goodbye” är som en modern version av 70-tals balladerna och betydligt mer intressant än We All Fall Down och diverse andra ballader på skivan. Därtill håller jag inte med dig om Tell Me. Tell Me och Sunny Side of Love är perfekta exempel på att Aerosmith kan skriva bra Pop och jag lyssnar mycket hellre på bra Pop än tafatta försök att få nästa hit! Därtill tycker jag “Freedom Fighter” är den låten som rockar på bäst av alla och Oasis In The Night är så OTYPISK Aerosmith att den står ut ordentligt för mig. Som jag skrivit.. Aerosmith har gjort mycket musik. Vissa typer av Aerosmith-låtar har världen tillräckligt av, det är roligare att höra något mer udda.

    Skivan är för lång och trots genuina försök att få den varierad blir den.. FÖR varierad. Enskilda låtarna är ofta godkända och som jag nyss skrev finns det några jag helt klart kommer återgå till, men skivan är lång och att lyssna på den i sin helhet finns inte på kartan för mig. Ändå måste jag säga att jag föredrar denna framför Just Push Play, Nine Lives och möjligtvis Get A Grip.. Men bandet borde återgå mer till “basics” och inte övertänka så mycket. Blir det en till Aerosmith-skiva hoppas jag på något kortare, mer avskalat och riktat mot en annan publik.

Kommentera