X börjar bra med inledande Love Runs Away, albumets bästa spår, och Tounges. Sedan går det tyvärr snabbt utför. De följande tre låtarna är småtrista och oengagerande. Att man valt ge ut sega Red som förstasingel begriper jag inte, den är ju rena sömnpillret. Sedan tar det sig igen med svängigt gothpoppiga I Love The Darkness In You, komplett med tamburiner och The Doorsorglar, … Continue reading
The Sword brukar beskrivas som ytterligare ett amerikanskt doomband snarlikt Black Sabbath och Pentagram. Apocryphon är deras fjärde album, och jag skulle vilja säga att det även finns tydliga influenser från såväl sydstatsrock som thrash och NWOBHM. För mig är The Sword en ny – och trevlig – bekantskap. De gjorde sig därmot ett namn hos både fans och kritiker redan … Continue reading
Det första som brukar nämnas om Blues Pills är bandmedlemmarnas olika nationaliteter, och hur mycket trixande det borde vara varje gång den vankas rep. Jag kan säga så här; jag kunde inte bry mig mindre. EP:n Bliss är nämligen så satans bra att den sortens information blir totalt överflödig, musiken talar tillräckligt mycket för sig själv. Blues Pills spelar bluesrock. Väldigt … Continue reading
Terminal Gods är ett gothband från London, och Electric Eyes är vad jag förstår deras första EP. De beskrivs på flera bloggar som “the next big thing in gothic rock”. Nu säger ju det inte särskilt mycket då just gothrocken är en relativt obskyr liten genre, men ändå… Soundet är, precis som väntat, stöpt i samma form som Sisters Of Mercy. Hårt … Continue reading
Black Country Communion låter ungefär som jag väntar mig att ett band bestående av Glenn Hughes, Jason Bonham, Derek Sherinian och Joe Bonamassa ska göra. Det är blueshårdrock med lite progressiva inslag här och där. So far so good, alltså. Afterglow är ett album som håller genomgående hög kvalitet, det låter trivsamt och är väl utfört. Samtidigt är det tråkigt och förutsägbart. Nu … Continue reading