Dregen – Dregen

Jag förväntade mig en Rock And Roll Over-klon, sannolikt producerad av Nicke Andersson. Dregens förhållande till Kiss, och i synnerhet Ace Frehley, är ju väldokumenterat vid det här laget. Därför blev jag både förvånad och lite besviken när första singeln Just Like That dök upp någon månad innan albumet. Vad var det där? Och för vem?

Dregen

Ovanstående kanske skulle varit alltför förutsägbart. Något som däremot är plågsamt uppenbart är att Pär Wikstens produktion är alldeles för tunn och mjäkig för en platta som denna.

Öppningsspåret Divisions Of Me är en rak rocknrollåt i typisk Dregenanda, men redan i introt är det tydligt att produktionen inte matchar låtens attityd. Det finns helt enkelt inget tryck i varken trummor eller gitarrer. I stället är ljudbilden tunn, platt och skramlig. Inte fel i sig, men det här är inte rätt sammanhang.

Oväntat personligt (och politiskt) blir det i Flat Tyre On A Muddy Road, där Dregen uppbackad av Titiyo ger sig på akustisk deltablues och lite gospel. Definitivt en av höjdpunkterna, trots att det ärligt talat inte är speciellt bra. Den där pratsången i verserna stör lite för mycket. Synd på något som kunde blivit så förbannat mycket bättre.

Dregens solodebut hade kunnat vara en riktigt bra rocknrollplatta, för bra riff och bra idéer råder det ingen brist på. Därför kan man ju undra varför flera låtar lika gärna kunnat vara andra klassens Backyard Babiesmaterial..?

De allra flesta skivor har ett eller ett par spår som brukar liknas vid “utfyllnad”, som i “utfyllnad mellan bättre låtar”. Tyvärr finns det inga bra låtar här. Divisions Of Me, Alice Cooper-stölden One Man Army samt avslutande Mojo’s Gone är dock helt okej.

Frågor på det?

Kommentera