Mötley Crüe – Shout At The Devil

Shout At The Devil var, om jag minns rätt, min första skiva med Mötley Crüe. Spola tillbaka cirka tio år och min musikaliska tillvaro var betydligt mer intressant än vad den är idag. Eller rättare sagt, inte mer intressant, utan intressant på ett helt annat sätt. Då kunde en riktigt grym platta faktiskt göra skillnad. Det fanns ett före och ett efter. Idag är musiken så mycket mer tillgänglig, och jag själv har väl dessutom hunnit bli aningen avtrubbad. Nu är ju det en annan historia…

Mötley Crüe följde upp sitt självbetitlade debutalbum från 1981 med just Shout At The Devil 1983, vilken blev bandets genombrottsplatta. Den mest framträdande skillnaden mellan de två är själva ljudbilden, hur det låter. Där debuten är charmig med sitt oproducerade replokalsljud, är Shout At The Devil betydligt tyngre och mindre skramlig. Den har ett stort sound, som gjort för de allt större arenorna, och är förmodligen den tyngsta platta bandet spelat in (bortsett från den sjävlbetitlade med John Corabi från 1994, men den spelar ju som alla vet i en helt annan liga).

Låtmässigt är det här Mötley Crües överlag bästa platta. Nivån är jämn och konsekvent, trots – eller kanske tack vare – avsaknaden av ordentliga hits. Till skillnad från samtliga andra skivor de släppt finns här heller inga direkt dåliga låtar. Inte ens Beatlescovern Helter Skelter behöver skämmas för sig. Den korta instrumentalen God Bless The Children Of The Beast kan tyckas överflödig, men bidrar ändå till en välbehövlig och dynamisk andningspaus. Den fungerar om inte annat bra som alarmsignal på mobilen för oss som inte vill vakna av en hjärtattack…

På den remastrade CDn jag äger finns det med ett gång bonuslåtar i form av ett outgivet albumspår och ytterligare fyra demoinspelningar. Att I Will Survive inte hamnade på albumet är förståeligt ur perspektivet att den inte hade bidragit till en bättre helhet. Den passar helt enkelt inte in, trots att den är mycket bra. Lyssna även på demoversionen av Looks That Kill som i mina öron låter ordentligt mycket råare än albumversionen.

Kommentera