Kiss – Rock And Roll Over

För mig är Rock And Roll Over själva essensen av Kiss. Varken förr eller senare lyckades bandet nå en så tydligt definition av sig själva. Borta är de orkestrala arrangemangen från succén Destroyer. Känslan påminner i stället mer om de tre första skivornas råa live-i-studion-ljud.

Precis som på Alive!, och ett gäng tidiga demos inspelade 1973, är det Eddie Kramer som sitter i producentstolen. Då Bob Ezrin, som låg bakom Destroyer, hade stor påverkan på både låtskrivande och arrangemang axlar Kramer en betydligt mer tillbakalutad roll. Förmodligen satt han mest och rattade med mixerbordet, och kanske flyttade runt lite mikrofoner då och då. Poängen här är att Rock And Roll Over är en effektiv, rak och renodlad rockplatta, som åldrats betydligt bättre än sin föregångare. Främst på grund av de konsekvent starka låtarna. De riktigt stora hitsen saknas visserligen, men i gengäld finns det inte ett spår som skulle kunna liknas vid utfyllnad.

Calling Dr Love och Hard Luck Woman gavs ut som singlar och ses idag som klassiker i Kisskataolgen. Såhär i efterhand är det ovanligt att ingen av Stanleys låtar lika självklart ställt sig till den skaran. Rock And Roll Over är även den enda 70-talsskivan till vilken Ace Frehley har inte bidragit med låtmaterial. Han spelar däremot en del vassa gitarrsolon. Det tackar vi ödmjukast för.

Med efterföljande Love Gun skulle Kiss nå ännu större kommersiell framgång. Då hade det redan sakta men säkert börjat gå kreativt och musikaliskt utför. Med Rock And Roll Over nådde de toppen av formkurvan. Där och då var de som allra bäst.

Terminal Gods – Electric Eyes

Terminal Gods är ett gothband från London, och Electric Eyes är vad jag förstår deras första EP. De beskrivs på flera bloggar som “the next big thing in gothic rock”. Nu säger ju det inte särskilt mycket då just gothrocken är en relativt obskyr liten genre, men ändå…

Soundet är, precis som väntat, stöpt i samma form som Sisters Of Mercy. Hårt drivande beats, djup sång och lager-på-lager gitarrer.

Jag tycker att Electric Eyes är riktigt bra, och Terminal Gods ska jag försöka hålla ögonen på. Tyvärr hittar jag ingen info om en eventuell fullängdare.

Dessutom ett extra plus i kanten för att man trycker låtarna på sjutumsvinyl…

Ett tack till Gothtune för tipset!

Black Country Communion – Afterglow

Black Country Communion låter ungefär som jag väntar mig att ett band bestående av Glenn Hughes, Jason Bonham, Derek Sherinian och Joe Bonamassa ska göra. Det är blueshårdrock med lite progressiva inslag här och där. So far so good, alltså. Afterglow är ett album som håller genomgående hög kvalitet, det låter trivsamt och är väl utfört. Samtidigt är det tråkigt och förutsägbart.

Nu är jag ganska obekant med bandets två tidigare plattor, men jag kan tänka mig att målet varit detsamma som här. Att försöka låta som om Led Zeppelin möter Burn-erans Deep Purple. Problemet är att man ibland försöker lite för mycket, den spontanitet och spelglädje jag kan känna hos de båda banden hör jag inte alls hos Black Country Communion. Var tog energin vägen?

Det finns egentligen inte så mycket annat att klaga på. Inte något att hoppa högt över heller. Förutom Glenn Hughes. Den mannen sitter inne med en av världens bästa rockröster. Någonsin. Lyssna på Afterglow bara för den sakens skull om inte annat.

Bästa spåren är Big TrainMidnight SunConfessor samt titelspåret Afterglow.