Spiders – Flash Point

På skivbolaget Crusher Records webbplats läser jag att Spiders bildades 2010 och spelar en blandning av garagepunk och tidig hårdrock med bluesiga melodier. Till det är låtskrivandet “incredible” och musiken full av energi och råa rockriff.. Schablonartat, javisst – men också ganska träffsäkert. Inte så konstigt kanske, då medlemmar från både Witchcraft och Graveyard finns, alternativt funnits, med i bandet. För att inte nämna ursprunget i den förnäma rocknrollstaden Göteborg…

Flash Point är i all sin enkelhet ett fantastisk album. Det är sällan musik är så här självklar och kul nu för tiden. Energi och råa rockriff, check. Produktionen låter skönt oldschool, soundet känns analogt och är emellanåt ganska skitigt.

Fraction är utan tvekan plattans bästa spår, bredvid Weekend Nights  och Motörheadösiga Hang Man. I övrigt är kvaliteten både hög och konsekvent, tyvärr saknas de riktiga topparna.

Jag gillar korta skivor, det brukar få mig att vilja lyssna igen. För att återknyta till schablonerna så sägs det väl att en bra skiva aldrig bör vara längre än 40 minuter, eller något sådant. Flash Point klockar in på under halvtimman.

Pentagram – Relentless

De brukar beskrivas som pionjärer inom doom-metal. Som en amerikansk motsvarighet till Black Sabbath. Idag ett undergroundfenomen med kultstatus. Mot alla odds, skall tilläggas. Främst på grund av årtionden av tungt drogmissbruk, med ständiga medlemsbyten som följd.

Det var dokumentären Last Days Here, om Pentagrams sångare Bobby Liebling, som öppnade mina öron för bandet. De hade visserligen funnits ute i periferin ett bra tag, varit ett band jag läst och hört om, men ännu inte lyssnat på. Lite synd, kan man tycka. Men den som väntar på något gott.. Kan ju ha tur och i stället upptäcka Pentagram!

Debutbumet Relentless gavs ut 1985, då kallat endast Pentagram, av bandet själva. Vid det laget hade de funnits sedan början av 70-talet, och spelat in ett par sjutummare och mängder av demos.

Soundet är tungt och “riffigt”. Tankarna går först och främst till just Black Sabbath, även om jag tycker den liknelsen är lite för enkel. Framför allt eftersom det inte finns minsta antydan till det instrumentalflum som Birminghamgrabbarna ofta svävar ut i.

Relentless är en kanonplatta. Bör höras.

Gloria Story – Out Of The Shade

Out Of The Shade är en fyraspårs EP med Skövdebandet The Gloria Story. Den beskrivs som ett slags systersläpp till debuten Shades Of White som gick rakt in på hårdrocklistans förstaplats sommaren 2011.

Enligt pressreleasen ska Out Of the Shade visa upp en mer rå och skitig sida av 70-talssoundet The Gloria Story gjort sig kända för. Mjaa, säger jag. Det känns som precis samma Kiss- och Thin Lizzydoftande partyrock som tidigare, vilket visserligen räcker ett bra tag. Problemet ligger i att det på det hela taget är ganska uddlöst och ofarligt. Låtarna passerar utan att göra något något större intryck, och jag vill egentligen tycka om det mer än vad jag faktiskt gör.

Bäst är andra spåret Tennis Is Nice. Mollsjuriffen á la Rock And Roll Over tar vad som helst till nya nivåer.

Out Of The Shade är producerad av Anders Lindström, mer känd som Boba Fett från The Hellacopters.

Graveyard – Lights Out

Få band har blivit så hypade som Graveyard. Hisingen Blues från 2011 hyllades av såväl skäggiga kritiker som skäggiga rockers som skäggiga hipsters. Lägg till en förstaplats på albumlistan och både ett P3-guldpris och en Grammis. Jag kan tänka mig att bandet kände viss press över sig när det var dags att gå in i studion och spela in uppföljaren..

Lights Out är precis vad jag vill att den ska vara. Det drivande groovesvänget som för tankarna till tidigt 70-tal finns självklart närvarande, men får inte sällan stå tillbaka för ett mer avskalat bluesigt och emotionellt uttryck. Speciellt i Slow Motion CountdownHard Times Lovin’ och 20/20 (Tunnel Vision) finns en helt annan svärta än tidigare.

An Industry Of MurderEndless Nights och förstasingeln Goliath dundrar däremot på likt den riffbaserade garagerocknroll vi är vana vid.

Hypen från förra året kanske uteblir, men det skulle i så fall vara på grund av att Graveyard idag är “tillräckligt” etablerat band. Kvalitet är kvalitet, och då står Lights Out som gjuten. Och fan vet om inte Joakim Nilsson har en av Sveriges bästa rockröster…

Kiss – Monster

Att den här plattan fick genomgående bra kritik var för mig ett stort mysterium. Trots att jag länge varit ett Kissfan av enorma proportioner förstod jag inte alls what the fuzz was all about. Faktum är att jag de första lyssningarna tyckte det sög något kopiöst. Intetsägande låtar. Platt produktion. Krax-krax, och så vidare… Här vill jag dock poängtera att jag inte har några som helst problem med dagens line-up.

Men så hände något. Efter att sporadiskt lyssnat på de låtar jag faktiskt gillade, insåg jag att… Well, det här är ju faktiskt inte alls dumt.

Soundet är betydligt tyngre och tuffare än Sonic Boom, och precis som på Revenge är Simmons låtar strået vassare än Stanleys. Något som förstärks av att den senares röst inte är vad den en gång var. Ofta låter det ansträngt och det verkar svårt för honom att träffa vissa toner.

Allra bäst blir det när 70-talssvänget infinner sig, framför allt i Eat Your Heart Out och All For The Love Of Rock And Roll. Sistnämnda är tydligen andra singeln från plattan, och jag hörde den spelas i P3 för någon vecka sedan..

Slutsatsen får bli att Monster faktiskt är riktigt bra. Inte fantastisk, men klart över förväntan. Framför allt gillar jag hur man lyckas låta både 1976 och 2012 på samma gång. Ett steg bak och två fram, skulle man kunna säga. Till det bättre hör även att Thayer till viss del har blivit av med sitt Ace-komplex och tar ut svängarna betydligt mer än sist…