Imperial State Electric – Reptile Brain Music

Att Imperial state Electric inte riktigt lever upp till de högt ställda förväntningarna är en besvikelse. Reptile Brain Music är en platta som allt för ofta balanserar på den något diffusa linjen mellan att vara svinbra och/eller oengagerande förutsägbar.

Imperial State Electric - Reptile Brain MusicReptile Brain Music är absolut inte dålig i sig. Problemet är att den inte vill stå på egna ben, och därmed inte heller fyller någon som helst funktion. Låt mig säga så här; Imperial State Electrics debut lät lite som om den vore inspelad i replokalen, med charmiga Kisstölder i var och varannan låt. Uppföljaren Pop War var ett stycke välproducerad powerpop, med fler charmiga Kisstölder i var och varannan låt. So far so good. Utveckling är bra, och de är båda album med varsin egen identitet, trots att Nicke Andersson inte kan låta som något annat än just Nicke Andersson. Tyvärr låter Reptile Brain Music precis som något Nicke Andersson redan gjort, närmare bestämt som The Hellacopters gjorde mot slutet. Men med ännu fler Kisstölder i var och varannan låt. Lite Ladies Room här, lite 100 000 Years där. Och så lite schyssta retrosyntar. Been there, done that.

Det var det negativa. Om man vänder på myntet så är Reptile Brain Music även en platta med okonstlat stabil och själfull rock. Främst när man tar ett kliv bort från Kissriffen och släpper fram 60-talsinfluenserna i form av pop, garage och soul.

Tanken med den här sortens rocknroll är ju att den är gjord för att vara tidlös, och det är precis så det ska vara. Tyvärr finns det just nu andra band som lirar liknande saker, fast bättre än Imperial State Electric. Sådär, någon var tvungen att säga det.

Bluerose – Darkness And Light

Italienska bandet Bluerose är svåra att hitta info om, men klart är att deras andra platta Darkness And Light är en förhållandevis stabil studie i hårdrock. Soundet är ofta riktigt tungt och drar åt metal modell nyare, men tappar sällan varken sitt klassiska rocksväng eller sina AOR-influerade melodier.

Bluerose - Darkness And Light

Inledande titelspåret Darkness And Light börjar dock med ett trevande och tråkigt intro som efter en stund mynnar ut i en låt som tyvärr inte kan kallas för annat än färglös och intetsägande. Märklig start på ett album som på det hela taget inte alls är så dumt.

Låtarna som följer håller betydligt högre nivå. Till höjdpunkterna hör Reloaded, On My Way, och Rock Your Soul. De besitter både tryck och driv i såväl riff som melodier. Det gillar vi!

En återkommande sak som stör mig när jag lyssnar på Darkness And Light är att sångarens engelska uttal låter lite.. Well, lite Italiano. Och det stör mig att det stör mig. Naturligtvis handlar det inte om något annat än ren ovana. Jag menar, det är ju knappast så att man lyfter på ögonbrynen åt hårdrocksångare från Tyskland som tragglar sig fram på knackig tyska. Nej, engelska var det visst. Förlåt mig.

Nu hade det ju varit rent löjeväckande att bedömma ett bands musikaliska kvaliteter utefter en sådan banal bagatell. Sångaren Riccardo Scaramelli besitter en pipa som inte behöver skämmas för sig. Han sjunger kraftfullt över ett brett register med bra tryck i de högre partierna.

Darkness And Light är ett bra album som tyvärr lider av att det aldrig blir bättre än just bra. Jag tror däremot att det Bluerose har potential att utvecklas ytterligare fram till nästa albumsläpp. Det vore synd annars.

Leslie West – Still Climbing

När Leslie West döper sitt nya album till Still Climbing anspelar han naturligtvis på Mountain’s 43 år gamla debut Climbing. Själv menar han att titleln snarare syftar på att karriären fortfarande är på väg uppåt. Det något slitna uttrycket “gammal och enbent gitarrist är äldst” gör sig i alla fall påmint.

Leslie West - Still ClimbingStill Climbing är en stundtals riktigt hård platta, full av tunggungig bluesrock. Att West är en av de stora rockgitarristerna är inget nytt. Som sångare överraskar han däremot, då rösten fortfarande är stark och kraftfull. Anledningen till det sägs vara att gubben slutat röka. Tänk på det, kids.

Precis som på förra skivan Unsusual Suspects har West bjudit in ett par välkända vänner att medverka. Mark Tremonti (Alter Bridge, Creed) gästar på inledande och tunga Dyin’ Since I Was Born. Johnny Winter lirar på det stompiga slideinfernot Busted, Disgusted Or Dead. I Feeling Good, tidigare känd av bl.a. Traffic, visar sig Dee Snider (Twisted Sister) vara en jäkel på att sjunga blues!

Nu håller Still Climbing inte riktigt hela vägen, för även om topparna är höga så är albumet helt enkelt lite för ojämnt. Framför allt hade vi klarat oss utan den fullkomligt meningslösa covern av Percy Sledge’s When A Man Loves A Woman.

Överlag så får skivan i alla fall mer än godkänt. West rör sig behagligt i gränslandet mellan blues och hårdrock, och det kommer man långt på.

Nu finns ett nyhetsbrev! Dessutom: Tre bra plattor jag skrivit om tidigare!

Missa inte att Let It Bleed nu har ett nyhetsbrev det går att anmäla sig till! Och var inte rädd för att få inkorgen nerspammad eller så, jag kommer snarare att då och då göra ett utskick med de skivor jag skrivit om senaste tiden. Hur smidigt som helst, eller hur?

Nu kikar vi bakåt i arkiven och plockar fram tre kanonplattor jag skrev om för något år sedan! Enjoy, och glöm inte att kommentera!

Spiders - Flash PointSpiders – Flash Point (2012)

“Flash Point är i all sin enkelhet ett fantastisk album. Det är sällan musik är så här självklar och kul nu för tiden. Energi och råa rockriff, check. Produktionen låter skönt oldschool, soundet känns analogt och är emellanåt ganska skitigt.” Läs mer

- Publicerat den 7 november 2012


Adler - Back From The Dead

Adler – Back From The Dead (2012)

“Back From The Dead är bland det bästa som getts ut av någon av nämnda bands tidigare medlemmar. Årets skräll, för vem kunde tro det? Samma kille som fick kicken ur världens mest nerknarkade band på grund av att han knarkade för hårt.” Läs mer

- Publicerat den 16 december 2012


Kiss - Rock And Roll OverKiss – Rock And Roll Over (1976)

“Med efterföljande Love Gun skulle Kiss nå ännu större kommersiell framgång. Då hade det redan sakta men säkert börjat gå kreativt och musikaliskt utför. Med Rock And Roll Over nådde de toppen av formkurvan. Där och då var de som allra bäst.” Läs mer

- Publicerat den 15 november 2012

Asomvel – Knuckle Duster

Brittiska Asomvel bildades redan 1993, ändå är Knuckle Duster bara bandets andra album. Trots det, eller kanske tack vare, så är det knôkfullt av glödande intensiv punkhårdrocknroll. Att det senare skulle kunna beskriva ett annat just nu albumaktuellt brittiskt band lämnar vi därhän. Asomvel spöar dem ändå på fingrarna vilken dag i veckan som helst, för det är ingen överdrift att Knuckle Duster är riktigt jäkla svinbra!

Asomvel - Knuckle Duster

Låtarna är fokuserade, intensiva och lagom korta. Det är ilsket, du är förbannad men barslagsmålet är redan över. Du har slutat veva men har fortfarande kroppen full av adrenalin. Eller något sådant, jag försöker helst hålla mig undan den sortens nöjen.

Nu är Knuckle Duster mer än bara en arg hårdrockplatta. Kanske för att ljudbilden är stor och varm, och för att det finns en upplyftande spelglädje som tar sig rakt igenom allt vad komprimerade streamingtjänster heter.

Knuckle Duster bjuder på fullt ös från inledande Dead Set On Livin’ till avsutande Hangman’s Rope. Däremellan finns det inga ballader och inget tjafs. Endast högoktanig, skitig och kompromisslös punkhårdrocknroll. Varken mer eller mindre. Jag är nöjd. Och lite arg. Men glad.

“I would say it took no longer than 10 minutes a piece to get the basic songs. We didn’t try to jazz ‘em up, we purposely kept them very basic, cos we like simplicity and we like it in the groove”

- Lenny Robinson, gitarr