Then Comes Silence – II

Apokalyptiskt. Dystopiskt. Klaustrofobiskt. Then Comes Silence. Två.

Stockholmarna Then Comes Silence är för mig en ny bekantskap, och den är svår att beskriva. De passar helt enkelt inte in i de fack jag annars, lite i det tysta, brukar sortera in band i. Man kan kalla det för skräckgothig-postpunkig-fuzzrock. Typ. Eller som skivbolaget formulerar sig i pressreleasen: “bullrande postpunk, stökig psyche-rock och drömsk goth-gaze”. Bättre än så kan jag inte.

Låten Spirits Flow inleder albumet med larmande gitarrer, stökiga trummor och väsande sång. Detta avbryts abrupt av en ensam, men stor, akustisk gitarr. Skivan fortsätter sedan längs det spåret, med oväntade vändningar och skepnadsbyten här och där. Variationen är bred, inte minst är detta tydligt i instrumentallåtarna New Life och In Between Worlds. De skulle lika gärna kunna vara hämtade direkt ur Bowies Berlinperiod. Fast mörkare, skitigare och mer suggestiva.

Then Comes Silence II håller inte hela vägen, låtarna i sig är inte tillräckligt intressanta. Det är säkert inte heller är meningen, men det gör det till “bara” ett bra och välproducerat album, bland många andra. Det finns inga riktigt bra låtar som får mig att vilja lyssna en gång till. Å andra sidan har kanske jag fel aproach, det handlar kanske snarare om att hitta rätt stämning och känsloläge.

Fråga till er läsare: Vilka musikbloggar följer ni?

Jag följer ju en del bloggar, det är nästan en förutsättning för att man själv ska kunna komma någon vart i den här “branschen”, men det blir allt som oftast samma gamla vanliga. Inget fel i det naturligtvis, det ligger ju i sakens natur att återkomma till de som är bra, det är ju själva poängen. Men då och då halkar jag in på en blogg jag inte besökt förut, vilket får mig att ana att det finns mängder av läsvärda bloggar där ute, som bara kan vara lite svåra att hitta.

Därför vänder jag mig till er läsare! Vilka musikbloggar läser ni? Skriv en kommentar, det räcker med en länk, motivation är trevligt men inte nödvändigt. Självklart kan ni skicka med era egna bloggar!

Det här är ett litet experiment från min sida, som jag hoppas faller väl ut. =)

Subvision – The Killing Floor EP

Subvision var ett suveränt indierockband från Stockholm/Linköping som 2004 släppte EPn Killing Floor, vilken två år senare följdes av debutalbumet So Far So Noir. Sångare och låtskrivare var en viss Tobias Forge, ett namn som ju säkerligen klingar bekant för en och annan läsare.

Killing Floor består av fyra poprocklåtar, fulla av vemodiga gitarrer och melodier. Ibland trevande, ibland dramatiskt, bygger Subvision försiktigt upp musiken utan att sväva ut i onödigt komplicerade arrangemang – i stället låter man själva låtarna stå i fokus.

För den som gillar sin musik brittisk är Killing Floor en fullträff, då det hörs tydliga spår av både David Bowie och The Smiths, såväl som Joy Division och The Stone Roses.

Tobias Forge har även figurerat i andra sammanhang, tex. tillsammans med ytterligare två fjärdedelar av Subvision i dödsmetalbandet Repugnant, samt i en tidig version Crashdiet. Och så var det ju ryktet om inblandning i det där Ghost, som det snackas en del om nu för tiden… Subvision ger en liten fingervisning om vad som några år senare skulle komma att predikas på den svenska rockscenen.

Dregen – Dregen

Jag förväntade mig en Rock And Roll Over-klon, sannolikt producerad av Nicke Andersson. Dregens förhållande till Kiss, och i synnerhet Ace Frehley, är ju väldokumenterat vid det här laget. Därför blev jag både förvånad och lite besviken när första singeln Just Like That dök upp någon månad innan albumet. Vad var det där? Och för vem?

Dregen

Ovanstående kanske skulle varit alltför förutsägbart. Något som däremot är plågsamt uppenbart är att Pär Wikstens produktion är alldeles för tunn och mjäkig för en platta som denna.

Öppningsspåret Divisions Of Me är en rak rocknrollåt i typisk Dregenanda, men redan i introt är det tydligt att produktionen inte matchar låtens attityd. Det finns helt enkelt inget tryck i varken trummor eller gitarrer. I stället är ljudbilden tunn, platt och skramlig. Inte fel i sig, men det här är inte rätt sammanhang.

Oväntat personligt (och politiskt) blir det i Flat Tyre On A Muddy Road, där Dregen uppbackad av Titiyo ger sig på akustisk deltablues och lite gospel. Definitivt en av höjdpunkterna, trots att det ärligt talat inte är speciellt bra. Den där pratsången i verserna stör lite för mycket. Synd på något som kunde blivit så förbannat mycket bättre.

Dregens solodebut hade kunnat vara en riktigt bra rocknrollplatta, för bra riff och bra idéer råder det ingen brist på. Därför kan man ju undra varför flera låtar lika gärna kunnat vara andra klassens Backyard Babiesmaterial..?

De allra flesta skivor har ett eller ett par spår som brukar liknas vid “utfyllnad”, som i “utfyllnad mellan bättre låtar”. Tyvärr finns det inga bra låtar här. Divisions Of Me, Alice Cooper-stölden One Man Army samt avslutande Mojo’s Gone är dock helt okej.

Frågor på det?

Hardcore Superstar – C’mon Take On Me

C’mon Take On Me visar ett Hardcore Superstar som har ambitioner att utvecklas, men som istället mest fastnar i tryggheten av återupprepning. Resutatet är en spretande skiva som känns lite feg. De verkar helt enkelt inte veta vilket ben de ska stå på, och vågar därför inte mer än lite försiktigt testa sig fram.

Hardcore Superstar - C'mon Take On Me

Vad som saknas är framför allt en röd tråd. Som lyssnare kastas man fram och tillbaka mellan olika sorters låtar. Tyngden i Are You Gonna Cry Now till 70-talsflirtarna i Stranger Of Mine till den sedvanliga partyrocken i Above The Law. Dead Man’s Shoes skulle lika gärna kunna vara överbliven från andra plattan. Because Of You har mer än misstänkta likheter med Krafwerks Das Model. One More Minute har jag ända sedan den dök upp som förstasingel tyckt är svincool, trots det uppenbara försöket få en ny radiohit med hjälp av tempoväxlingar och ovanlig låtstruktur. Lite som Moonshine, skulle man ju kunna säga…

Nu är C’mon Take On me för den sakens skull ingen dålig platta, tvärtom. Det är bara det att jag inte kan komma ifrån känslan att det kunde blivit så mycket bättre om man bara vågat lite mer.

Att anlita välrenomerade Randy Staub (Metallica, Mötley Crue mfl.) för att mixa C’mon Take On Me visade sig vara ett smart drag. Både instrument- och sångpålägg hörs tydligt, och ljudbilden är både klar och väldefinierad. Det ger en trevlig lyssnarupplevelse, och jag känner faktiskt att ljudbilden inte är fullt så komprimerad som den hade kunnat vara. Det finns helt enkelt mer dynamik i ljudet än vad jag väntat mig. Det är bra!

Sammanfattningsvis kan man säga att C’mon Take On Me består av ett gäng bra låtar, trots att de tillsammans inte bildar någon vidare helhet. Och det låter bra. Punkt.