Dogs D’Amour – Cyber Recordings 2013

Tyla återförenar den klassiska sättningen av Dogs D’Amour och släpper en kort men cool EP kallad Cyber Recordings 2013.

Dogs D'Amour - Cyber Recordings 2013Första spåret, Flameboy, börjar med lite slidegitarr över brötiga pukrullningar. Det är skitig brittiskt pubrocknroll. Lite som om Lemmy skulle vara med i Rolling Stones. Faktiskt så för Cyber Recordings titt som tätt tankarna till just Stones. Särskilt Exile On Main Street, med sina country- och americanafärgade influenser. Dessa dyker upp kors och tvärs över hela skivan.

Walk Away är aningen snällare i sitt uttryck. Bandet låter avslappnat och ganska laid back. Tempot höjs en aning i Hotel Daze, men sänks avsevärt i avslutande balladen Livin’ On.

Tyvärr kan det konstateras att Tyla och gänget inte riktigt hittar tillbaka till röjet i första låten. Det är lite synd, för även fast alla fyra låtar är bra så blir det emellanåt lite småtråkigt då det av Flameboy utlovade öset uteblir.

Kiss – Unmasked

Utskälld, underskattad och förbisedd av många. Själv anser jag att Unmasked är en av Kiss bästa skivor… Jo, så är det faktiskt.

Kiss - Unmasked

När Kiss 1980 gav ut Unmasked hade de gått från hårdrock till disco till pop. Något som givetvis inte sågs med blida ögon av fansen som sakta men säkert övergav bandet. Albumet sålde visserligen guld i Usa, men försvann sedan snabbt från listorna. Inte ens medlemmarna själva har haft mycket gott att säga om det… Nu spelar det inte någon större roll, det är inget nytt att herrarna Simmons och Stanley lider av bristande självinsikt när det gäller bandets album – nästa skiva är alltid en ny Destroyer och The Elder är alltid kass. Två påståenden som ju helt och hållet saknar verklighetsförankring. Anyway…

Att Unmasked anses vara en popskiva är precis det som gör den så bra. Att låtarnas melodier och arrangemang hela tiden placeras i fokus. Då gör det inget att tyngd och råhet saknas. Eller att antalet orginalmedlemmar per låt är lätträknade…

Inledande Is That You? fungerar kanon som öppningslåt, men är märkligt nog inte skriven av någon i bandet. Det är inte direkt något som hör till vanligheterna. Balladen Shandi blev en mindre hit i Australien. Nu är jag ju inte därifrån, så den hoppar jag i princip alltid över.

Till höjdpunkterna hör Ace Frehleys tre bidrag, Talk To Me, Two Sides Of The Coin och surf-flummiga Torpedo Girl. Vid det här laget hade han utvecklats till en låtskrivare att räkna med och bidrar med ett gäng spår som gott och väl kan mäta sig med mer namnkunniga medlemmars kompositioner. Det är synd att de fallit i lika stor glömska som resten av Unmasked, för det ÄR en riktigt bra skiva!

Shotgun Messiah – Second Coming

Att det relativt kortlivade Skövdebandet Shotgun Messiah (tidigare Kingpin) inte gjorde något större avtryck i musikhistorien förvånar kanske ingen. Däremot lyckades de faktiskt ge ut ett gäng bra plattor som alla skiljer sig markant ifrån varandra.

Shotgun Messiah - Second Coming

Second Coming är, precis som namnet antyder, bandets andra album och kom 1991. Då hade basisten Tim Sköld tagit över sången efter avhoppade/sparkade Zinny Zan och soundet tagit ett steg ifrån glammen i riktning mot en mer sleazig attityd i stil med t. ex. Faster Pussycat och LA Guns. Säkerligen försökte man, likt så många andra, att i senaste laget hoppa på tåget efter Guns N Roses, som ju vid det här laget var gigantiska.

Inledande Sexdrugsrocknroll är i klychigaste laget och hör inte till höjdpunkterna. Det gör däremot Nobody’s Home, Heartbreak Blvd, Can’t Fool Me och Trouble. I sistnämnda hörs dessutom de industritendenser som skulle komma att utforskas vidare på 1993 års Violent New Breed.

Shotgun Messiah bröt ingen ny mark med Second Coming, men levererade ändå en jämn och skitig hårdrockplatta. Idag, mer än 20 år senare, har den åldrats bättre än mycket annat i genren. Lyssna speciellt på Harry K. Codys gitarrer, de är svinbra! Tyvärr fick de väl aldrig den uppmärkamhet de förtjänade och bandet föll ganska snart isär.

Tim Sköld gick senare och blev basist, gitarrist, låtskrivare och producent åt Marilyn Manson. Orginalsångaren Zinny Zan och trummisen Stixx genomförde våren 2013 en mindre turné under namnet Shotgun…

  • Release: 22 oktober 1991
  • Shotgun Messiah finns i nuläget inte på Spotify, men det går utmärkt att hitta alla låtarna från Second ComingYoutube!
  • Betyg: ★★★½☆ 

Buffalo Springfield – Again

Trots att Buffalo Springfield endast existerade mellan 1966-1968 ses de som pionjärer inom den s.k. folk- och countryrocken. När detta andra album spelades in under första halvan av 1967 sägs det att de fem medlemmarna knappt pratade med varandra. Ändå blev Buffalo Springfield Again ett album väl värt att lyssna på idag, mer än 45 år senare.

Buffalo Springfield bestod av tre väldigt olika låtskrivare, där var och en bidrog med ett eget musikaliskt och stilistiskt uttryck  - Neil Young med psykedelia, Stephen Stills med folk och Ritchie Furay med country. Jag skulle till och med kunna sträcka mig till att påstå att Again egentligen är en samling låtar skapade av enskilda artister snarare än en gemensam bandprestation. Resultatet är en skiva som i viss mån är splittrad och spretig, men som i längden vinner på sin bredd och variation.

Inledande Mr. Soul är Neil Young som vänt ut och in på Rolling Stones Satisfactionriff och problematiserar kring baksidorna som mer eller mindre nybliven rockstärna.

Bäst är nog, något otippat kanske, Furays A Child’s Claim To Fame. Det är 60-talspopig country snarare än rock, med snygg stämsång och en hel del finurligt gitarrspel.

Bronx – IV

Jag kan ju börja med att berätta IV är det första albumet med The Bronx som jag lyssnat på i sin helhet. Tidigare har jag bara hört ett gäng enstaka låtar, så jag kan inte direkt säga att jag har någon relation till dem, eller de tre föregående alstren.

Hardcorepunkhårdrock-rock?
Vad jag förstår så kommer The Bronx ur en hardcore- och punkrockscen. De har med tiden dragits mot ett betydligt mer rockigt sound och IV är mycket mer svängig och melodibaserad än vad som är brukligt inom genren. Tycka vad man vill om det, men jag är övertygad om att det innebär ett steg uppåt i karriären – i alla fall i form av ökad skivförsäljning och större spelställen.

Faktum är att IV besitter ett jäkla driv, och många låtar har refränger som direkt sätter sig i skallen. Jag vill redan nu påstå att IV kommer att hamna högt på listan när året sammanfattas.

Lyssna på Style Over Everyting och Youth Wasted. Missa heller inte vemodiga balladen Life Less Ordinary där sångaren Matt Caughthran kompas av endast elektrisk gitarr. Snyggt och oväntat.