Buckcherry – Confessions

Confessions är Buckcherrys sjätte album, och är textmässigt löst baserad på de så kallade “sju dödssynderna”. Som vanligt när det gäller Buckcherry rör det sig om lättlyssnad rocknroll som kanske inte alltid engagerar, men som i alla fall får högerfoten att gå.

Jag gillar Buckcherry, men lyssnar på dem med lite distans – det krävs eftersom de inte har någon distans till sig själva. De har hittils inte heller överträffat den självbetitlade debuten från 1999, mest känd för kokainhymnen Lit Up, vars dekadent opolerade sound och klichéartade men utlämnande texter gör den självklar i min skivsamling.

Confessions avviker inte speciellt mycket från hur Buckcherry brukar låta. Det innebär bland annat ösiga Ac/Dc-riff, ett Aerosmithigt groove och småslöa ballader, ibland med en liten folktouch. I texterna finns, vilken ju temat antyder, en hel del svärta när sångaren Josh Todd gör upp med både uppväxt och rocknrolleverne. Det är faktiskt inte alls dumt.

Confessions är en bra skiva. Egentligen varken mer eller mindre. Det krävdes ett par genomlyssningar för den att växa till sig, något jag hoppas att den fortsätter göra. Det är okej.

Crashdiet – The Savage Playground

Efter förra albumet Generation Wild trodde jag att Crashdiet var ett band att räkna med. Så visar sig inte riktigt vara fallet. Nya The Savage Playground är ojämn och styltig, som trots enstaka fullträffar tyvärr aldrig riktigt tar fart.

The Savage Playground har innan release omgärdats av typiskt skryt om en hårdare ljudbild, material gjort för att spelas live osv. Det stämmer till viss del. En del låtar är betydligt tyngre än vad vi är vana vid, till exempel öppningspåret Change The World som för tankarna till till Iron Maiden och deras Brave New World. Tyvärr innebär det även att produktionen känns lite “burkig” och odistinkt – platta trummor och trubbiga gitarrer. I stället för en ösig live-i-studionupplevelse känns The Savage Playground ärligt talat lite lågbudget (Nu vet jag skivförsäljning knappt ger kaffepengar, men ändå..)…

Det finns gott om bra riff, hooks och melodier, problemet är att det mesta försvinner i en tråkigt ljudbild. För att inte tala om att både albumet i sin helhet, och merparten av låtarna var för sig, kunde ha kortats avsevärt.

Att The Savage Playground föregicks av singeln Cocaine Cowboys är för mig svårt att begripa, den är fortfarande kass och tillhör de svagare spåren på albumet. Lyssna hellre på California, Drinkin’ Without You, Circus eller Got A Reason, det där är faktiskt högkvalitativ sleazehårdrock.

Darkness – Hot Cakes

Comebackplattan Hot Cakes visar ett band som efter en snabb uppgång följt av ett högt fall fortfarande inte tar sig själva på särskilt stort allvar.

Med låten I Believe In A Thing Called Love och albumet Permission To Land exploderade The Darkness över en natt. Tyvärr verkade de någonstans på vägen tappat bort sig själva, för det lite blekare andra albumet One Way Ticket To Hell… And Back följdes av alkohol- och drogproblem, bråk och till sist splittring.

Comebackalbumet Hot Cakes låter som väntat – det är Ac/Dc och Queen. Och Queen. Däremot inte alls lika hitbetonat som Permission To Land, och inte heller så svulstigt överproducerat som One Way Ticket To Hell… And Back. Självklart både smaklöst och dumt, men aldrig tråkigt. Faktum är att skivan känns aningen mognare i sitt uttryck än sina båda föregångare. De lutar sig hellre mot bra melodier och ett avslappnat gung. Justin Hawkins har till och med det goda omdömet att inte använda falsetten i tid och otid. Nästan så, i alla fall…

När The Darkness spelade på Sweden Rock Festival i somras (2012) såg jag ett taggat och proffsigt band. Så upplevde jag dem inte på Scandinavium i Göteborg 2006. Då fick de se sig själva ordentligt överkörda av The Ark som klädda i nitar och läder fullkomligt lirade skiten ur dem.

David Bowie – Where Are We Now

David Bowie har släppt en ny låt med tillhörande video! Where Are We Now dök idag oväntat upp från ingenstans och är tagen från det kommande albumet The Next Day (release: 11 mars 2013). Det blir Bowies 30:de skiva, och den första på tio år!

Enligt pressreleasen är skivan producerad av Tony Visconti, som jobbat med Bowie på flera tidigare skivor. Videon till Where Are We Now är regisserad av multimedia- och installationskonstnären Tony Oursler, och återknyter till Bowies tid i Berlin i mitten av 70-talet.