Elvis Presley – Burning Love (Viva Elvis)

Elvis skulle tydligen fyllt år i dag, vilket jag lärt mig genom diverse bloggar, forum och inte minst Facebook… Jag har aldrig sett poängen med att i tid och otid uppmärksamma kända människors födelsedagar, dödsdatum och så vidare. Att det här inlägget kommer just idag är självklart en ren tillfällighet.

Videon ovan kommer från showen Viva Elvis som sattes upp i Las Vegas 2010-2012. Vad vi ser och hör är i grund och botten en äldre inspelning av Burning Love, till vilken det har lagts nyinspelade instrument och körer. Jag ställer mig kluven till detta. Rent principiellt tycker jag oftast att man ska låta bli att pilla i gamla inspelningar. Fast jag kan inte låta bli att tycka att det här är bra, på sitt eget sätt…

Vad tycker du? Kommentera!

Richie Sambora – Aftermath Of The Lowdown

Bon Jovigitarristen Richie Samboras tredje sologiv Aftermath Of The Lowdown är en spretig historia där influenser blandas högt och lågt. En platta utan röd tråd, där låtarna tillsammans inte bildar en större helhet. Det gör att albumet i saknar riktigt nerv, trots att det inte är något fel på materialet i sig.

Inledande Burn That Candle Down bär spår av såväl Led Zeppelin som Jimi Hendrix, och är på det hela taget ganska bra, om än lite anonym. Den föjs av singeln Every Road Leads Home To You, som är bra men lovar mer än den håller och planar ut i en jämntjock Coldplaypastisch. Vi ges sedan lite country, en lagom dos Foo Fighters, och ett genomuselt försök till efterapande av The Black Keys. Någonstans mellan raderna har jag nog satt fingret på problematiken här…

På plussidan är att låtarna faktiskt är bra. Sambora är inte rädd för att ta ut svängarna lite, vilket gör Aftermath Of The Lowdown betydligt mer spännande än det mesta Bon Jovi gett ut de senaste tio åren. Herr Sambora har dessutom en bättre röst än Jon Bon Jovi, som idag är en skugga av sitt forna jag.

Aftermath Of The Lowdown är en allmänt trevlig skiva, som dessvärre inte håller riktigt hela vägen. Jag skulle till exempel gärna se lite mer av bluesen från Stranger In This  Town, i stället för dragningen åt ett amerikanskt rockradiosound, men man kan ju inte få allt…

Europe – Bag Of Bones

Att göra comeback och samtidigt en soundmässig helomvändning är det få band som skulle klara av. Europe är ett av dem som lyckats, även om det har tagit några plattor att verkligen hitta formen.

Faktum är att det jag hört från de tre tidigare albumen, Start From The Dark, Secret Society och Last Look At Eden, inte gjort mig nämnvärt intresserad av att lyssna igenom dem på allvar. Därför blir jag förvånad över hur bra Bag Of Bones faktiskt är. Här är det 70-talets brittiska blueshårdrock som gäller, långt ifrån allt vad hårspray och spandex heter. Kevin Shirleys produktion är mjuk och varm, samtidigt tung och vresig. Zeppelin, Purple och ännu äldre gamla bluesgubbar känns högst närvarande. Det blir dock aldrig så där påtvingat utan Europe lyckas behålla en egen identitet plattan igenom.

Tyvärr så håller inte alltid låtarna lika hög nivå som och bandet i sig. För även om Bag Of Bones är ett jämnt och stabilt album, så glänser det helt enkelt till alldeles för sällan.

Bäst är Bag Of Bones, Mercy You Mercy Me, Drink And A Smile, och Doghouse.

Terror Pop – Put A Match To It

Om du, precis som jag, har ett smått fanatiskt förhållande till The Clash, och i synnerhet London Calling, är sannolikheten att du kommer uppskatta Terror Pops senaste giv Put A Match To It stor.

Nu är ju Terror Pop inte på långa vägar något nytt The Clash, men det är tydligt att det är just därifrån mycket av inspirationen hämtats. Första låten Take It Easy inleds med ett basriff knyckt direkt från Brand New Cadillac och plattan innehåller mest lite skaaktig punkrock. Ofta med dragning till powerpop. Där The Clash var ilsket förbannade är i stället Terror Pop ledigt tillbakalutande. Lite som om de inte försöker bevisa något för någon. Det är både självsäkert och avväpnande.

Tyvärr blir det på samma gång lite oengagerande och ganska lagom. Ungefär som en ljummen Corona en varm sommardag – ytterst trevligt där och då, men inte direkt något du går och längtar efter.