Toxic Rose – s/t EP

Stockholmsbandet Toxic Rose tar sleazemetallen i en ny riktning och lyckas i alla fall delvis låta fräscha och releventa. Ambitionen finns i varje fall där, och det är uppiggande med band som inte enbart blickar bakåt.

Soundet är i grunden typiskt sleaze-glammigt samtidigt som det även drar en del åt nyare melodisk metal. Tydligast blir det när syntharna ges ordentligt med utrymme, något som faktiskt fungerar bättre än vad man skulle kunna tro.

Med sina catchy låtar och hårt stylade image tror jag att Toxic Rose kan att bli ett band att räkna med. Nu är inte den här fem spår korta EPn utan brister, men jag gillar att det finns en tydlig röd tråd som går igenom både image, låtar och produktion. Tyvärr kan jag tycka att sången inte alltid känns helt hundra, emellanåt låter det ganska ansträngt.

Toxic Rose är en trevlig ny bekantskap och kanske kan ge en annars ganska stillastående genre en energikick. Öppningsspåret A Song For The Weak är utan tvekan låten med störst hitpotential.

Adler – Back From The Dead

Efter en lång tids whinande om att orginalsättningen av Guns N’ Roses borde återförenas verkar Steven Adler i och med årets Rock N’ Roll Hall Of Fame ha landat i sig själv. Back From The Dead är bland det bästa som getts ut av någon av nämnda bands tidigare medlemmar. Årets skräll, för vem kunde tro det? Samma kille som fick kicken ur världens mest nerknarkade band på grund av att han knarkade för hårt. En prestation i sig kanske…

Back From The Dead är sprängfylld av tung, rak och modern rock n’ roll. Inget konstigt alls, ändå har jag svårt att ge en bild av hur det låter. Jag har dessutom ambitionen att ha ett kritiskt öra till allt jag skriver om, men det är svårt den här gången. Allt ifrån melodier till refränger och arrangemang sitter klockrent där de ska. Produktionen, signerad Jeff Pilson, är fet och livfull. Det är välgjort och inte ens låtarna skräddarsydda för amerikansk rockskvalradio har jag något att anmärka på.

Trots alldeles för lite uppmärksamhet verkar Back From The Dead ha fått väldigt bra mottagande. Konstigt vore annat. Bli inte avskräckt av det ovanligt fula skivomslaget, för musiken är riktigt riktigt bra.

Steven Adler var nog den sista som insåg att han själv inte skulle få vara del av en framtida GNR-återförening. Om det mot all förmodan skulle hända är jag ganska övertygad om att träbocken Matt Sorum skulle sitta bakom pukorna. Beklagligt nog, för maken till själlöst spel får man leta efter.. Steven Adler har däremot fortfarande ett groove som gör det svårt att ha båda fötterna på golvet samtidigt.

Crashdiet – Cocaine Cowboys

Med nya Cocaine Cowboys låter sleazerockbandet Crashdiet till en början bara som en platt upprepning av sig själva. En åsikt jag är beredd att delvis revidera efter ett gäng genomlyssningar. Trots att varken låt eller produktion utmärker sig så är det ändå helt okej.

Tyvärr når inte Cocaine Cowboys upp till nivån på förra plattan Generation Wild. Det återstår att se om fullängdaren The Savage Playground (release 25 januari 2013) lyckas med det. Jag är hoppfull, men ställer mig tveksam.

Höga förväntningar, javisst, men ett band som Crashdiet borde kunna hålla en högre nivå. Även fast att jag alltid gillat dem så börjar jag undra ifall de egentligen inte är mer än ganska mediokra, trots en del lyckoträffar. Det är synd.

Slutsats: Låten är okej. Bandet är okej. Jag ser fram mot skivan.

Aerosmith – Music From Another Dimension!

När Aerosmith efter åtta års albumtystnad återvänder till skivhyllorna med Music from Another Dimension svarar jag med en tillbakahållen gäspning. Inte för att det är direkt dåligt, utan för att det låter så konstruerat och förutsägbart. Lite som om någon suttit med kalkylen för hur man skapar en klassisk Aerosmithplatta i högsta hugg.

Efter ett snyggt men överflödigt intro dundrar Luv XX igång med ett tungt 70-talsgung. Oh Yeah hänger på i samma stil. Tyvärr gör avsaknaden av rejäla refränger att det faller ganska omgående. Jag börjar undra varför jag inte lika gärna slänger på Toys In The Attic, eller Rocks, eller Pump, eller…

Tredje spåret Beautiful börjar som lite schysst funkig rock vilket havererar i en smörig kladdrefräng redan efter 30 sekunder. Snacka om att den gick över huvudet. Tell Me är plattans första (ja, det kommer fler) regelrätta ballad, och den är ett ordentligt botennapp. Jag kan inte med ord beskriva hur usel Tell Me är.

Jag ska inte tråka ut er (läs: mig själv) genom att systematiskt gå igenom Music From Another Dimensions samtliga 15 alldeles för många låtar. Den som trots allt är intresserad kan ju läsa ovanstående stycken tre gånger till eller så.

Nu missar ju självkart inte Aerosmith målet helt och hållet. Street Jesus och Lover Alot är utmärkta exempel på den 70-talshårdrock som hela Music From Another Dimension borde bestå av. Frågan är ju varför halva skivan måste fungera som transportsträcka dit?

Sister Sin – Now And Forever

Sister Sins tredje platta Now And Forever bjuder på stabilt sleazig metal och andas 80-tal likt både Accept och Mötley Crüe. Utan att för den sakens skull låta retro. I stället ställer de sig bredbent med ena foten i 1980-talet och den andra i 2012.

Sister Sin är ett band som hängt med mig länge. Det bör ha varit någon gång under 2005 som jag fastnade för dem efter att ha läst en demorecension i Göteborgs-Posten. Om jag inte är fel ute så var de aktuella låtarna Writings On The WallMinor You, Major Me och Eye To Eye. Sedan dess har jag sett dem live ett flertal gånger. Både EPn Smash The Silence (2007) och debutalbumet Switchblade Serenades (2008) har det lyssnats på en hel del, även om det var ett tag sedan nu. Märkligt nog har jag däremot knappt hört en ton från andra plattan Sound Of The Underground

Now And Forever var tänkt att ges ut redan i somras, men tydligen var en ommixning nödvändig. Något som verkar ha dragit ut på tiden… Det är trots allt okej, för resultatet är en ösig metalplatta som likt en ångvält… Jaja, ni fattar vart jag är på väg. Det är en väldigt bra skiva helt enkelt. Det rullar på tungt men behåller ändå svänget intakt.

Största överaskningen är avslutande balladen Morning After, som från att börja med stråkar och piano stegras till en intensiv metalballad. En låt som ger lite luft till en i övrigt ganska jämntjock skiva, för är det något som drar ner Now And Forever så är det dess brist på variation.