Mötley Crüe – Shout At The Devil

Shout At The Devil var, om jag minns rätt, min första skiva med Mötley Crüe. Spola tillbaka cirka tio år och min musikaliska tillvaro var betydligt mer intressant än vad den är idag. Eller rättare sagt, inte mer intressant, utan intressant på ett helt annat sätt. Då kunde en riktigt grym platta faktiskt göra skillnad. Det fanns ett före och ett efter. Idag är musiken så mycket mer tillgänglig, och jag själv har väl dessutom hunnit bli aningen avtrubbad. Nu är ju det en annan historia…

Mötley Crüe följde upp sitt självbetitlade debutalbum från 1981 med just Shout At The Devil 1983, vilken blev bandets genombrottsplatta. Den mest framträdande skillnaden mellan de två är själva ljudbilden, hur det låter. Där debuten är charmig med sitt oproducerade replokalsljud, är Shout At The Devil betydligt tyngre och mindre skramlig. Den har ett stort sound, som gjort för de allt större arenorna, och är förmodligen den tyngsta platta bandet spelat in (bortsett från den sjävlbetitlade med John Corabi från 1994, men den spelar ju som alla vet i en helt annan liga).

Låtmässigt är det här Mötley Crües överlag bästa platta. Nivån är jämn och konsekvent, trots – eller kanske tack vare – avsaknaden av ordentliga hits. Till skillnad från samtliga andra skivor de släppt finns här heller inga direkt dåliga låtar. Inte ens Beatlescovern Helter Skelter behöver skämmas för sig. Den korta instrumentalen God Bless The Children Of The Beast kan tyckas överflödig, men bidrar ändå till en välbehövlig och dynamisk andningspaus. Den fungerar om inte annat bra som alarmsignal på mobilen för oss som inte vill vakna av en hjärtattack…

På den remastrade CDn jag äger finns det med ett gång bonuslåtar i form av ett outgivet albumspår och ytterligare fyra demoinspelningar. Att I Will Survive inte hamnade på albumet är förståeligt ur perspektivet att den inte hade bidragit till en bättre helhet. Den passar helt enkelt inte in, trots att den är mycket bra. Lyssna även på demoversionen av Looks That Kill som i mina öron låter ordentligt mycket råare än albumversionen.

Hardcore Superstar – One More Minute

Hardcore Superstar gjorde idag nya singeln One More Minute tillgänglig via Spotify. Låten är hämtad från det kommande albumet C’mon Take On Me som släpps den  27 februari 2013.

De senaste åren har Hardcore Superstar utvecklat en hög lägstanivå, både live och på skiva (undantaget We Don’t Need A Cure, vilken får ses som en parantes i sammanhanget). One More Minute är typisk partyrock som ändå får mig att förundras över hur det här bandet faktiskt lyckas förnya sig och ta till en del lite annorlunda grepp. Det låter stundtals väldigt lite Hardcore Superstar om det hela, samtidigt som inte går att missta det för något annat. Jag misstänker att vi delvis kan tacka Randy Staubs mix för detta.

One More Minute är en kanonlåt som får mig att räkna ner dagarna till albumreleasen. Hoppas grannarna gillar Hardcore Superstar lika mycket som jag gör, säger jag bara…

Iron Maiden – Killers

Killers är Iron Maidens andra platta och gavs ut mindre än ett år efter det självbetitlade debutalbumet. Till större delen bestående av överblivet material når den låtmässigt inte helt upp till föregångarens nivå. I stället ligger Killers styrka i att den låter bättre, med ett vässat framförande och en betydligt tuffare ljudbild av för Iron Maiden nya producenten Martin Birch.

Precis som föregångaren har Killers ett tydligt punkdriv. Något som helt försvann när sångaren Paul Di’Anno senare byttes ut mot Bruce Dickinson inför kommande klassikern The Number Of The Beast. På gott och ont, skulle jag vilja säga. Att den ruffiga punkattityden saknas på efterföljande plattor är inte direkt något jag saknar hos dem, men det är definitivt vad som gör att jag tycker så mycket om de två första.

Killers är den första skivan med gitarristen Adrian Smith, som ersatte Dennis Stratton och har varit medlem 1981 till 1988 och 2000 och framåt.

Musikbloggen Tune Of The Day skrev igår om Killers och låten Prodigal Son, vilket inspirerade till lyssning vilket i sin tur ledde till det här inlägget… Skickar härmed ett litet tack!

Iron Maiden är även Sverigeaktuella med två utomhusspelningar sommaren 2013. Onsdagen den 10 juli spelar de på Malmö Stadion och den 13 juli på Stockholm Stadion.

The Rolling Stones – Doom And Gloom

Rolling Stones video till nya låten Doom And Gloom är regisserad av Jonas Åkerlund och har Noomi Rapace i huvudrollen. Självklart är den typiskt Åkerlund och innehåller det mesta av det effektsökeri som gjorde honom lite småkontroversiell någon gång för längesedan…

Låten i sig är en Stonesrocker modell A1. Däremot är tempot högre och soundet bra mycket stökigare än vad jag väntat mig. Inte för att vi har att göra med en ny klassiker direkt, men det låter ju bra mycket vitalare än en del annat, inspelat av betydligt yngre musiker.. Lite cred får vi allt ge dem.