69 Eyes – X

X börjar bra med inledande Love Runs Away, albumets bästa spår, och Tounges. Sedan går det tyvärr snabbt utför. De följande tre låtarna är småtrista och oengagerande. Att man valt ge ut sega Red som förstasingel begriper jag inte, den är ju rena sömnpillret. Sedan tar det sig igen med svängigt gothpoppiga I Love The Darkness In You, komplett med tamburiner och The Doorsorglar, och vi är på rätt spår igen.

Skivan sparkar åt alla möljiga håll rent genremässigt. Det märks inte minst i countryballaden Borderline, som är helt okej, till och med riktigt bra, men inte lämnar något större avtryck hos mig.

Själva menar The 69 Eyes att de med X spelat in sin popplatta. Fair enough, säger jag. Glam- och metalsoundet från förra albumet Back In Blood är nedtonat och i stället tillåts melodierna komma fram på ett helt annat sätt än tidigare. Inte mig emot alls, och trots att låtmaterialet inte håller hela vägen är det här en skiva som åkt fram lite då och då sedan den kom i slutet av september. Hur klichéartat det än låter, så är X en perfekt platta i höstmörkret. Tänd ett gäng levande ljus och korka upp en flaska rött…

Nytt från Izzy Stradlin: Baby-Rann

Izzy Stradlin, orginalmedlem i Guns N’ Roses, har släppt ifrån sig en ny singel med tillhörande video på YouTube. Jag skulle beskriva den som en gitarrdriven rocklåt med lite punkinramning, ganska typisk för vad Stradlin gett ut sedan han lämnade moderbandet 1991.

Ingen ytterligare information om låten eller ett eventuellt kommande album har tyvärr gjorts tillgänglig. Videon är inspelad i Hollywood tidigare i november 2012.

Förutom Izzy Stradlin består bandet av gitarristen Rick Richards (ex. Georgia Satellites), basisten JT Longoria, trummisen Taz Bentley samt organisten Joey Huffman.

Sword – Apocryphon

The Sword brukar beskrivas som ytterligare ett amerikanskt doomband snarlikt Black Sabbath och Pentagram. Apocryphon är deras fjärde album, och jag skulle vilja säga att det även finns tydliga influenser från såväl sydstatsrock som thrash och NWOBHM.

För mig är The Sword en ny – och trevlig – bekantskap. De gjorde sig därmot ett namn hos både fans och kritiker redan med debuten Age Of Winters 2006, varifrån singeln Freya inkluderades i spelet Guitar Hero II.

Trots att det inte är någon tvekan om att Apocryphon är en bra skiva så saknas det någonting. Det lyfter tyvärr aldrig riktigt, det känns det som att enerigin ofta saknas och att det i stället mest staplas riff på hög. Jag får se till att gräva mig bakåt i The Swords katalog, då det sägs att förra plattan Warp Riders fortfarande är oöverträffad.

Jag gillar framförallt låtarna Dying Earth, Execrator och Apocryphon.

En Europaturné är inplanerad i början av 2013, och det är något jag inte vill missa! Följande datum spelas i Sverige:

  • 20130118 – Sticky Fingers, Göteborg
  • 20130119 – Debaser Slussen, Stockholm
  • 20130126 – Debaser malmö, Malmö

Emil Lager – Time Keeps Dripping

Det dök upp ett mail från en Londonsvensk musiker vid namn Emil Lager. Han beskriver sin musik som melodisk countryblues spelad på en distad Telecaster i öppna stämningar samt en hel del “old school fingerstyle” på en Martingitarr. Time Keeps Dripping är en av just nu tre inspelade låtar inför kommande ett debutalbum vilket spelas in i början av 2013.

Gitarrspelet är snyggt och det finns tydliga Dylaninfluenser. Jag gillar vad jag hör!

Blues Pills – Bliss

Det första som brukar nämnas om Blues Pills är bandmedlemmarnas olika nationaliteter, och hur mycket trixande det borde vara varje gång den vankas rep. Jag kan säga så här; jag kunde inte bry mig mindre. EP:n Bliss är nämligen så satans bra att den sortens information blir totalt överflödig, musiken talar tillräckligt mycket för sig själv.

Blues Pills spelar bluesrock. Väldigt mycket bluesrock. Väldigt mycket 60-tal. Väldigt mycket 70-tal. Lite soul och lite psykedeliskt flum, men utan att tappa fokus. Och det är kompromisslöst. I Devil Man kör sångarskan Elin Larson över mig fullständigt.

Den här typen av retrorock är på gång nu, med bl.a. band som Graveyard, Spiders och Witchcraft i spetsen. Jag hoppas verkligen att Blues Pills får den uppmärksamhet de förtjänar, för det här är för bra för att inte nå ut till en större publik.
Fullängdare på gång?

Sverige, Frankrike och USA, för övrigt.